Dagen började med att jag och Maximilian gick upp för att fixa frukost på sängen åt pappa Marcus, och självklart hade jag en glad och pigg unge jämte mig i köket. Älskar dagarna när han är pigg och så allert och dom har bara blivit fler den senaste tiden. Tyvärr har han inte ätit nått själv alls idag, spytt tre gånger. Andningen har varit ganska lugn förutom när han har suttit upp en längre stund och börjar bli ansträngd. Det har även verkat som om han haft ont över bröstkorgen idag, han ha visat tecken på att de är obehagligt när man hållt honom i famnen med armen över bröstkorgen. Även när han rullat över till mage ha han visat dessa tecken. Gör så ont i mig när ja ser att han ha de jobbigt, man känner sig verkligen maktlös rent ut sagt. Hade gärna bytt med honom så att slapp allt detta.
På eftermiddagen kom i alla fall Maximilians farmor och farfar på lite farsdag fika, Maximilian både skratta och och va lite grinig efter att varit vaken störra delen av dagen. Efter att dom sedan åkt va de dags för oss att börja packa inför morgondagen. Mycket som ska med, och svårt att veta vad eftersom vi inte vet hur länge vi ska vara där.
Just nu känns de ganska overkligt men ändå verkligt, vi åker verkligen imon och skrivs in. Operationen ska verkigen ske. De är väldigt blandade känslor där, vet ju att han behöver den men de är så jäkla läskigt. Tanken som gnagt i mig hela dagen är att eftersom vi inte får vara med när han sövs måste ja bara lämna honom med helt främmande människor som han inte känner, som inte känner honom. Tänk om han bli ledsen, kommer dom att kunna trösta honom då? Känner att jag verkligen inte vill släppa ifrån mig honom, vill bara ha honom nära hela tiden. Åter igen så oron för efterspelet framma och gäckar mig. Blir frustrerad över det, kommer inte riktigt till ro, kan inte slappan av riktigt. Önska de fanns en knapp som spola fram tiden och allt detta bara kunde vara över och allt va bra. Eller att jag ska vakna och allt bara va en lång hemsk dröm. Min älskade prins.
Har nog aldrig varit så här rädd i hela mitt liv, men är så fruktansvärt glad att jag har Maximilians pappa vid mins sida. Han kan verkligen ge mig styrka bara genom att lägga armen om mig. Och är fruktansvärt glad över att ha såna underbara vänner som A1 & A2, och alla andra som finns bakom oss och stöttar upp. Har verkligen insett hur lyckligt lottad jag är här i livet.
Så ja imon är det alltså dags, senast kl 11.30 åker vi hem ifrån. Har en fruktansvärd seprations ångerst över att vara utan min katt och hund, men vet att dom kommer att ha det super bra. Känner av lite grann nu hur hemmakär jag är, tar emot att veta att ja inte kommer att ligga här i soffan o slappa på ett tag, åh mitt älskade täcke och min älskade säng.
Fick förresten betyg på mina inlämningar igår, satte riktigt bra betyg, chockade mig själv. Att jag verkligen hade lyckas trots allt som är runt omkring och att jag inte är riktigt närvarande förtillfället
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar