Underbara dagar

Va ett tag sedan jag skrev nu, men varit full rulle här. En pigg och väldigt glad Maximilian har gjort många framsteg så som tagit lite kryptag, suttit upp själv längre stunder, ätit smakportioner jättebra och lekt som aldrig förr. Just att han tog kryptag chockad oss oerhört då han aldrig ha velat ligga på mage pga smärta/ömhet över bröstkorgen till att ifrån ingenstans vända sig och tycka de är jättekul. Tyvärr har det inte hänt så många gånger efter det. Att han även har orkat sitta upp själv är ett så stort framsteg så det heter duga. Innan har han knappt klarat två minuter utan att spy men idag helt plötsligt satt han upp i en hel halvtimme.

Maten är som alltid ett stort fokus hemma hos oss, vi har nu äntligen hittat Maximilians favorit som är biff stroganoff, även lite smoothie yoghurt har varit populärt. Nappflaskan har han fortfarande inte velat ha alls, så ersättningen har vi bara fått sonda varje mål.

I måndags drog han ut sin sond, två gånger på en och samma dag, vi tog vecko kontrollen samtidigt som vi satte ny sond. Det första kontaktsköterskan säger är att han ser så fin ut och verkligen har återhämtat sig snabbt. Samtidigt berättade hon att gången innan vi var där var hon väldigt orolig för att han verkligen hade varit i dåligt skick och trodde inte att de skulle vända. Positivt att få höra och lugnande. Han har legat väldigt bra i resp hela veckan, legat mellan 47-58 andetag/minuten och det ha inte varit några jätte kraftiga indragningar. Cirkulationen har funkat perfekt, och blånaden har lyst med sin frånvaro för det mesta. Det här med kräkningar har gått upp och ner, nån dag ha de inte vart nått, nästa dag har det varit mycket för att tredje dagen varit lite. Svullnaden på fötterna har inte setts till den heller.

I onsdags gjorde jag även min efterlängtade tatuering tillägnad Maximilian, blev mer än nöjd. Som ja sagt så finns det en anledning till att jag endast kommer att gå till Bellini på Sweet Water Tattoo. Andra gången hon gaddar mig och det blir över förväntan båda gångerna.

En bra men trött vecka

Denna veckan har varit bra, men till och från har Maximilian varit väldigt trött. Maten har la funkat, eller i alla fall den fasta maten, flaska är inte intressant alls. Andningen går upp och ner men är oftast stabil. Kräkningarna har gått väldigt upp och ner de också. vissa dagar ha de knappt varit något medan andra inte bestått av nått annat. Men här har det lekts en massa, han har börjat hålla på händerna nått enormt mycket, upptäckt att de går att lyfta saker med fötterna. Han fick en ny babysitter i veckan med leksaker hängandes framför och där är fötterna hela tiden. Bara till att ta tillvara på dom bra stunderna.

Hunnit plugga en del i veckan också vilket känns skönt, snart helt klar med psykologin, bara slutprov kvar. Även äntligen bokat tatueringstid så på onsdag släcker jag bläck törsten för ett tag.

Nu är det en vecka kvar tills vi ska åka ner på inskrivning nere på Östra, så denna gången hoppas jag att vi kommer ner!

Bearbetning med hjälp av studier och skriva inlämningar

Denna gången va de dags att läsa om traumatiska kriser inom psykologin, vilket fick mig att bearbeta det jag varit med med Maximilian. Skönt men mentalt jobbigt. Här kommer en kort version på mitt arbete. 

Chockfasen kommer vid akut trauma, man kämpar med att förstå vad som hänt. Den kan sitta i en kort stund eller i några veckor. Man kan ha svårt att kontrollera sina känslor, tankar eller sitt beteende. Vissa kan även bli apatiska och passiva medans andra kan bli överaktiva. Man kan tappa tid och rum, gripas av panik och bli hysteriska.

  I detta känner jag igen mig väldigt mycket. För snart fem månader sedan föddes min son sex veckor för tidigt. Bara fem dagar senare fick han en kramp och sluta andas. Som tur var låg vi redan inne på neonatal. Just denna natten kom dom och hämta oss. Både andningen och pulsen var så gott som borta. Första titten jag fick var när dom pumpar hans lilla bröstkorg, sätter på honom syrgasmasken och gör allt för att få igång honom. Jag hamna direkt i chock, fick panik och blev hysterisk. Sprang ut i korridoren och skrek, på nått sätt hamna ja på golvet men minns inte hur. Efter att fått veta att han var stabil gick jag över till apatiskt tillstånd, glömde av tid och rum helt och hållet i flera dagar. Kontrollerade inget, alla känslor bara forsa ut, visste inte alls vad jag gjorde.

Reaktionsfasen kan hålla i sig hur länge som helst, den uppkommer när den värsta chocken har lagt sig och insikterna om vad som hänt kommer ifatt en. Reaktioner som sorg och förtvivlan blandas med funderingar och gråt. Många känslor på en och samma gång. Här påverkas även sömn, aptit och koncentrationen på övriga saker/personer/måsten. Det finns även risk för att utveckla en depression genom den svåra ångesten som uppstår.

  Även här kan jag relatera till många saker. När det värsta hade lagt sig och vi fick veta att han har ett allvarligt hjärtfel tillsammans med ett lindrigare, att vår närmsta tid kommer bestå av livsnödvändigt kontroller och medicinering kom det väldigt många känslor på en och samma gång. Både frustration, förtvivlan och sorg över hela situationen. Vi fick även veta att det behövdes en ganska omfattande hjärtoperation. Kände både ilska, sorg men ändå lättnad över att han lever. Ett tag senare kom även insikten att jag inte bara är mamma utan även vårdare. Nu när operationen närmar sig blir det mer påtagligt och man försöker förstå varför dom måste skära i min lilla son etc, även ifall vetskapen och kunskapen om varför finns där ställs alla dessa frågor. Under dessa snart fem månader kan jag garantera att det  varit svårt att hålla kvar sömnrutiner, aptiten eller koncentrationen över alla andra saker runt omkring. Ett flertal gånger har ångest kommit och gått.

Bearbetningsfasen/reparationsfasen uppstår en tid efter händelsen och vardagen gör sig påmind, smärtan har minskat och går att leva med. Man upptäcker ett liv utanför sina egna fyra väggar och börjar vänja sig vid situationen.

  Till en viss del är jag här nu, men ändå kvar i reaktionsfasen. Jag har vant mig vid sjukhus, kontroller och medicinering. Att det är både bra och dåliga dagar för min son, där med lärt mig ta tillvara på de bra dagarna. Även tanken på den kommande operationen börjar bli mindre smärtsam, men den bitande oron är kvar. Och även ovissheten varje dag, ska han fortsätta vara stabil eller blir han dålig igen.  

7 år tillsammans

Idag den 19 november är det hela sju år sedan vi blev ihop, men nästan åtta år sedan vi träffades. Minns de som om de va igår, samlade med våra vänner, fast ändå hade jag inte en aning om vem M var. Alla pratade om honom, han som skolka men ändå gick runt skolan eller runt i Viskafors, men ja fattade aldrig vem han va. Det mest klara minnet jag har ifrån just den första gången jag såg honom är han sitter mitt emot mig med sin blå/vita jacka rullar på en snusdosa, tittar ner i backen eller blygsamt runt omkring. Eftersom jag va en riktigt social person hade ja svårt för tystnad och tjata givetvis på honom, utan resultat. Han prata bara med killen som han kände där, inte med någon av oss andra. Men det var något med denna tysta blyga kille!
På denna tiden rökte M och de va våra samtal, han dela ut cigg. Jag hade sett att han brukade promenera runt även i Svaneholm, så en dag sa ja bara att om han ville ha sällskap kunde kan komma förbi. Och det gjorde han nån vecka senare, den stunden kommer nog varken jag eller min pappa någonsin glömma. Haha skrattar än idag. Jag satt hemma vid datorn när pappa kommer in lite fundersam och berättar att de är någon M som frågar efter mig, först fattade ja inte vem för han gick under sitt efternamn men tillslut trilla pollet ner. Fick så bråttom ner för trappan att jag snubblade och ramla ner. Fick upp dörren och där stog han och vill ta en promenad. När jag kom hem så fråga bara pappa om de va en speciell kille, vilket ja inte kunde svara på men JA det va det.
Efter en del velande fram och tillbaks en hel sommar, beståndes av en mopedolycka med skador för livet hos oss båda, tjafts, svartsjuka och intriger slog vi slag i saken och blev ett par på riktigt. Tre månader senare förlovade vi oss, tyvärr bröt vi den under 2011 men förlovades oss på nytt 4 september 2012, på min födelsedag.

Genom åren ha vi haft våra duster, vissa nästan förödande, men vi har alltid kommer ur dom starkare än någonsin. Ångrar inte något en sekund, men vem kunde tro att vi sju år senare står här med ett barn, en hund, en katt och fortfarande har en stark kärlek?
Jag hade aldrig gissat det, ja va ju bara 15 år och M 14 år, i de åldrarna kommer förälskelser hela tiden.

Älskar dig mer än någonsin, finns ingen bättre än du min älskade M

Veckans kontroll

Idag var vi uppe hos kontaktsköterskan för denna veckans kontroll.. tyvärr har maximilian stannat i vikt vilket inte är så där jättebra, den troligaste anledningen är att spytt så mycket. Därför måste vi även börja ge honom ett halv mål en kvart efter han spytt å hoppas på att han börjar gå ypp i vikt igen. Kontaktsköterskan tyckte även att de fortfarande är kritiskt med hans andning och de blir extra kontakt om den. Även hans kardilog va inne å kollade å kunde i alla fall konstatera att de inte är en till hjärtsvikt.

Resten av besöket bestod av samtal om hur vi går till väga om de blir alltför akut, fick lite direkt nummer vi kan ringa.

Hon tog även upp en idé om att starta en grupp för oss föräldrar å våra hjärtebarn. Min inställning till de är bara positiv, anser att kan våra erfarenheter hjälpa andra i samma situation så är det självklart.

Övrigt hat dagarna varit hyfsat bra, hans andning ha varit upp å ner men för dd mesta stabil. Det ha inte varit lika många kräkningar men ändå tillräckligt, han har knappt kunnat sitta upp själv, leka för länge eller vara speciellt aktiv en längre tid utan att kräkas.

Blev även härom dagen frustrerad på att sonda å testade smakportioner igen vilket gick bra å han ville ha mer av det.  Men tyvärr får han vänta på en ökning så inte hans mage kollapsar.

Själva börjar vi bli mer frustrerade över att isolera oss å bara vänta ut tiden fram tills operationen. Men bara till att bita i de sura äpplet. Tillsammans klarar vi det.

En bra dag

Justeringen av medicinerna har gjort underverk. Hela dagen idag har varit jättebra, andningen ha inte alls varit lika ansträngd, respen har legat på 54. Det har endast varit två kräkningar på hela dagen jämnfört med runt tio styken om dan den senaste veckan.

Han har även varit pigg hela dagen, så lekt och pratat har han gjort hela dagen nästan. Det har även gått ner lite mat genom munnen på honom, även ifall det är några få ml de handlar om känns det så jäkla skönt. Idag tog vi även ett bad och de gillade han och ville inte gå upp, att få sitta i insatsen och plaska är populärt. Men allt som kommer där efter är inte lika populärt kan jag lova. Hjärtekatten han fick igår har verkligen blivit en favorit och ska med överallt.

Nu hoppas vi att detta stabila läget håller i sig fram till operationen, även att han fortsätter och ta flaskan.

Undersökning på Östra

 

Idag var vi nere på Östra sjukhuset för en kontroll på Maximilian. Dom började med att göra ett ultraljud på hjärtat, det var oförändrat som tur var. Där emot va dom väldigt imponerade av honom, han va jätte snäll och låg bara där å babbla, skratta och spratla benen. Han ville även hjälpa till och undersöka så han låg och höll i dopplen eller i sladden till den.
Efter det togs de blodtryck, hjärtfrekvens, andningsfrekvens och saturation. Respen låg idag på 58, hjärtfrekvensen på 152-165 och saturation låg stadgt på 94. Fortfarande är det kraftiga indragningar när han andas och kräkningar. Detta höjde dom ena medicinen för, och så togs det bort en. Men nu under små timmarna har det lugnat sig både med kräkningar och indragen. Han åt även hela 25 ml själv på flaska nu ikväll, lycklig mamma.

Under veckan har han sovit den största delen av dygnet men idag har han varit pigg, pratglad och allert. Han fick även idag en hjärtekatt som direkt blev en favorit.

Operationen blev där med bokad till den 3 december, så nu håller vi tummarna att Maximilian är stabil fram tills dess och att det inte blir någon upprepning med allt krångel som varit. För denna veckan har verkligen varit jobbig med blandade känslor och en massa oro.

Kände lite idag när vi var på östra att det väckte många känslor och minnen ifrån våran korta visit där i sommras. Kunde nästan känns ilskan på nått och hur orolig man var då. Fick nästan lite ont i magen.
Väl på hjärtcentrum väcktes de lite minnen ifrån när jag själv va liten, väldigt vaga och kom mer som små flashbacks. Inte så mycket som hade ändrats.

Inga klara besked än

Ännu en dag har gott, samtal ifrån östra imorse igen. Beskedet var att de inte blir någon operation denna veckan utan man vill höja ena medecinen. Efter hon bett mig ta vilo resp och puls (65 respektive 175) ville hon åter igen prata med läkaren för att sedan återkomma. Efter ett antal timmar ringde hjärtläkaren själv upp mig, hon ville ha vikt och mer information. Hon besluade då att vi ska ner till östra imon för en undersökning och sedan tas beslut om han klarar sig medecinskt fram till den 3 december eller om de krävs nått akut beslut. Så bara att hålla tummarna nu!

Dagen har i övrigt bestått utav anstängd andning och kräkningar. Maximilian har även sovit den största delen av dagen, men på kvällkvisten piggnade han till lite och vi passade då på och ringa morfar på skype och tjata bort en stund. Denna gången kunde Maximilian se morfar när han hade bytt enhet. Matningen har även idag endast sondast. 

Hans tänder har spökat lite idag med, vart lite knäll å tuggande på det mesta, dreggel i stora last. 

Dagen och ny operations tid

På morgonen idag ringde de ifrån östra för att meddela att Maximilan har fått en ny operations tid, nämligen 3/12. Men hon betättade även att de kan vara så att han kanske kan komma opereras redan på fredag, de barnet som ska opereras då verkar tydligen ha nått virus. Hon undrade hur vi ställde oss till att åka ner med kort varsel och mitt svar blev att desto tidigare desto bättre, spelciellt eftersom han håller på och bli dålig, eller är redan lite dålig. Där märkte man att dom i borås inte fått tag på dom. Efter att hon fått alla symtom som uppkommit insåg hon själv att Maximilian inte ka vänta så länge och skulle prata genom de med överläkaren och kirurgen och sedan återkomma. Det blev inte något mer samtal idag så hoppas på att få ett imon.

Maximilian har varit ganska oförändrad idag, svullnaden på foten  har gått ner men finns lite kvar. Han har varit väldigt trött och sovit större delen av dagen. Kräkningarna har fortsatt när han är aktiv eller när han hostar. Så nu hoppas vi bara på att de stannar här och inte utvecklas till de negativa.. Till de positiva får de gärna utvecklas.
Men han har även fått mysa med sin moster idag. Som alla andra dagar den senaste tiden har matmålen bara sondast idag. Lite oroväckande idag är att han kissat lite dåligt så hoppas de kommer igång nu under småtimmarna.

Kontroll både gott och ont

Som sagt blev operationen framflyttad igår, idag ringde dom tidigt och informerade om att vi inte kan åka ner idag heller. Det är fortfarande operationsstopp och patienten som är föra Maximilian har dom inte kunnat köra upp än. Därför fick vi inte någon ny tid och anpassa oss efter utan dom ska höra av sig så fort dom vet något, men rekomenderade att vi skulle kontakta våran kontaktsköterska. Det gjorde jag och berättade då om att kräkningarna ha ökat, andningen känns mer ansträng och att han verkade ha ont runt bröstkorgen eller i alla fall tycka de är obehagligt runt om. Hon ville då ha upp honom så fort som möjligt.

Väl uppe kunde även hon konstatera att hans andning va väldigt ansträngd, men ingen skyhög resp. Han högra fot är lite svullen men inte oroväkande svullen, han har lite blåa nyanser om händer och lite i ansiktet. Det togs en vikt både som rutin och för att kolla så han inte gått upp för mycket, men ungefär 20g förmycket hade han ökat så vägde idag 4700 g. Vi var ändå glada över det eftersom de fanns en risk att han gått ner pga ökade kräkningar och att han anstränger sig mer med andningen. För att helt utesluta virus kom en läkar in och kikade, som tur är fanns inga tecken på virus eller infektioner utan bara slem ifrån sonden. De enda dom kunde påpeka är att han håller på och bli dålig, han hade näst intill behövt operationen förra veckan, så nu får vi hålla tummar och tår att de börjar flyta på nere i göreborg.

Både sköterskan och läkaren va ändå positiva eftersom Maximilian ändå orkar prata, skratta och vara aktiv. Så änsålänge är han hyfsat stabil och de är stenkoll som gäller på honom och hoppas att inget blir akut för hans del.

Framflyttad operation

idag strax innan vi skulle åka ner till göreborg för inskrivning ringde jag för att kolla om det var klart med boende. Det va de inte, och fick även då veta att operationen var framflyttad en dag så vi skulle inte ens komma in idag. Om allt går som de ska där nere imon ska vi åka ner imon och operationen sker på torsdag.

Det blev en väldigt frustrerande situation, speciellt nu när man ställt in sig på det. Bara till att ställa om och försöka varva ner igen.

Det finns fler anhöriga än bara föräldrar

Just idag känner jag hur ja tappat tron på omgivningen och bara vill klargöra att Maximilan även har en morfar, mormor, moster, farmor, farfar, faster och farbror etc. och även dom påverkas av vad som händer med och i Maximilians liv. Dom alla har varit med ifrån första stund, redan ifrån att stickan visade de magiska tecknet. När vi var på extra kontroll för fosterhjärt diagnostik, när vattnet gick sex veckor för tidigt. När han krampade och var nära att dö, väntan på alla svar. Oron som uppstår när vi medelar att vi måste nu åka in för han är dålig. Även ifall dom inte varit där och sett allt med egna ögon har dom fått veta allt som hänt. Och bara de räcker för att påverka.

Nu har jag själv inga syskonbarn eller barnbarn (lite för ung för barnbarn hoppas jag) men jag har som ni vet ett barn. Och där med vet jag att kärleken till sitt barn är oändlig, obeskrivlig och den starkaste som finns. Kan bara tänka mig att se sitt barn lida, vara orolig och varje dag behöva bita ihop och kämpa på utan att veta hur nästa timme ser ut. Att på allt detta har detta barnet ett eget barn som är sjukt och behöver flera medeciner för att överleva desutom kommer att behöva genomgå en omfattande operation för att kunna växa upp. Jag ser det som en självklarhet att de påverar våra familjer, men inte en enda gång har dom vikit ifrån varken våran eller Maximilians sida.

Med all denna vetskap gör de ont i mig när okunniga, ovetandes och självupptagna människor yttrar sig emot dessa hjältar endast för att göra de hela oviktigt. Påperkar saker som inte ens hör till, slänger ur sig sårande kommentarer. Det gör ont och behöva se att dessa människor får lida ännu mer, som om dom inte redan har tillräkligt med börda utan måste stå ut med dessa oförstående människor på köpet. Hoppas av hela mitt hjärta att förståelse för olika situationer ska öka, det skulle underlätta en hel del kan ja lova. Och ja hoppas att människor i våran omgiving ska orka fortsätta å hålla sig starka och inte falla.

Så snälla tänk på att en person kan påverkas även ifall man inte står mitt i centrum av alla händelser, det blir tungt och jobbigt. Lyssna gärna på era medmänniskor men döm ingen förens du har all fakta och information om vad som pågår, de kan förstör mer än du tror.

Förberedelser och farsdag firande

Dagen började med att jag och Maximilian gick upp för att fixa frukost på sängen åt pappa Marcus, och självklart hade jag en glad och pigg unge jämte mig i köket. Älskar dagarna när han är pigg och så allert och dom har bara blivit fler den senaste tiden. Tyvärr har han inte ätit nått själv alls idag, spytt tre gånger. Andningen har varit ganska lugn förutom när han har suttit upp en längre stund och börjar bli ansträngd. Det har även verkat som om han haft ont över bröstkorgen idag, han ha visat tecken på att de är obehagligt när man hållt honom i famnen med armen över bröstkorgen. Även när han rullat över till mage ha han visat dessa tecken. Gör så ont i mig när ja ser att han ha de jobbigt, man känner sig verkligen maktlös rent ut sagt. Hade gärna bytt med honom så att slapp allt detta.

På eftermiddagen kom i alla fall Maximilians farmor och farfar på lite farsdag fika, Maximilian både skratta och och va lite grinig efter att varit vaken störra delen av dagen. Efter att dom sedan åkt va de dags för oss att börja packa inför morgondagen. Mycket som ska med, och svårt att veta vad eftersom vi inte vet hur länge vi ska vara där.

Just nu känns de ganska overkligt men ändå verkligt, vi åker verkligen imon och skrivs in. Operationen ska verkigen ske. De är väldigt blandade känslor där, vet ju att han behöver den men de är så jäkla läskigt. Tanken som gnagt i mig hela dagen är att eftersom vi inte får vara med när han sövs måste ja bara lämna honom med helt främmande människor som han inte känner, som inte känner honom. Tänk om han bli ledsen, kommer dom att kunna trösta honom då? Känner att jag verkligen inte vill släppa ifrån mig honom, vill bara ha honom nära hela tiden. Åter igen så oron för efterspelet framma och gäckar mig. Blir frustrerad över det, kommer inte riktigt till ro, kan inte slappan av riktigt. Önska de fanns en knapp som spola fram tiden och allt detta bara kunde vara över och allt va bra. Eller att jag ska vakna och allt bara va en lång hemsk dröm. Min älskade prins.

Har nog aldrig varit så här rädd i hela mitt liv, men är så fruktansvärt glad att jag har Maximilians pappa vid mins sida. Han kan verkligen ge mig styrka bara genom att lägga armen om mig. Och är fruktansvärt glad över att ha såna underbara vänner som A1 & A2, och alla andra som finns bakom oss och stöttar upp. Har verkligen insett hur lyckligt lottad jag är här i livet.

Så ja imon är det alltså dags, senast kl 11.30 åker vi hem ifrån. Har en fruktansvärd seprations ångerst över att vara utan min katt och hund, men vet att dom kommer att ha det super bra. Känner av lite grann nu hur hemmakär jag är, tar emot att veta att ja inte kommer att ligga här i soffan o slappa på ett tag, åh mitt älskade täcke och min älskade säng.

Fick förresten betyg på mina inlämningar igår, satte riktigt bra betyg, chockade mig själv. Att jag verkligen hade lyckas trots allt som är runt omkring och att jag inte är riktigt närvarande förtillfället

den senaste veckan

den senaste veckan har varit lugn, maximilian har mått bra och varit pigg och aktiv. maten har inte funkat så det har blivit mycket sond matning. hoppas verkligen att han ska komma igång med att äta själv efter operationen. vi ha regestrat oss i hjärtebarnsfonden och hittat ett försäkringsbolag som vill teckna barnförsäkring. vi har varit på kontroll inför operationen och de gick bra, fanns inga tecken på infektioner så hoppas de håller i sig fram tills onsdag.
maximilian har både gått upp vikt (väger nu 4430g) och ökat på längden (61,5 cm)
nu på söndag är det dags att fira farsdag för första gången, och det ha inte varit lätt att hitta farsdag present. resten av helgen kommer att bestå av fortsatt mys, en massa mys.

utveckling messigt ha de hänt en del, både fin och grovmotoriken börjar komma mer och mer. han har även börjat prata jätte mycket. han är även nu mycket stabilare i nacken och klarar nästan att sitta själv. han sover mycket midre och är vaken större delen av dagen. sen finns dom där trötta jobbiga dagrna, dagrna han blir trött av minsta lilla.

han har inte blivit blå i ansiktet lika mycket utan, inte varit alderes för snabb andad utan legat bra runt 60 st andetag i minuten. cirkulationen har varit väldigt bra och stabil kropps tempratur.

tänderna har spökat lite under veckan, båda två har blivit mer synliga att dom är påväg. vilket ha resulterat i en grinig och hängig pojke.

operationen närmar sig

idag är det fredag och på måndag åker vi ner till östra sjukhuset för inskrivning. det är nu de verkligen börjar bli verkligt, mitt barn kommer att sövas och genom gå ett stort ingrepp, med risker. den senaste tiden har verkligen varit upp och ner, varit väldigt frånvarande, gått på autopilot, knappt vetat vad jag gör. även maximilians pappa har varit där fram och tillbak.. ett exempel är bara här om dan när vi var och handlade, när vi kom ut kunde ingen av oss komma på om vi verkligen hade betalat, vi hittade kvittot så betalat hade vi, men vem av oss betalade?? dagarna flyter iväg om dom inte flyter ihop, alla pratar om planering men vi har ingen planering, orkar inte planera, vet inte vad som ska planeras. tankarna är bara inte där dom borde vara. man är inte närvarade, hör vad andra säger men ändå inte. fastna i bubblan av oro å frågor, men frågorna kommer inte ut dom stannar där. känns som om tiden står still men ändå går den fort, nyss va de två veckor kvar nu är det en helg kvar.
men vi är starka alla tre och kommer att klara det galant. vi kommer komma ut så mycket starkare än vi någonsin varit.