Ett tillskott i familjen påväg

Ja, då vart vi gravida igen. Som många säkert har undrat men inte velat fråga, så ja vi har pratat mycket om rädslan för att få ett till hjärtebarn och kommit fram till att de får bli vad det blir. Och ja det kanske är tätt inpå allt som hänt, men vi hade ställts inför samma sak vilken tidpunkt det än hade skett. 

Vii hoppas nu på att allt ska gå bra, och att vi båda ska kunna njuta av tiden utan någon oro. Fast självklart finns den där, tankarna finns där. Den ständiga frågan om vi skulle orka med en sån resa till finns där. Men vi kan inte vara rädda för att uppfylla våra drömmar om hur våran familj ska se ut. Det är värt risken, resten får vi ta tag i då, hur det nu blir. 

Det kommer att bli väldigt mer noggranna koller, undersökningar etc för mig denna gången. Både pga att jag födde för tidigt (min livmordertapp var för kort när vi i v 33+0 kom in till förlossningen, men inte så kort att den bara skulle hållit till v 33+4), detta ska mätas om jag även denna gången får kraftiga sammandragningar och även testas kontinuerligt för urinvägsinfektion. 

Som förra graviditeten kommer vi att åka ner till örsta sjukhuset för foster diagnostik på hjärtat pga av mitt med födda hjärtfel och nu Maximilians hjärtfel. Fast denna gången kommer det att vara mer ingående undersökning av foster hjärtat.

Kan ju även berätta att den graviditeten inte alls är som när jag väntade Maximilian. Denna gången mår ja illa ganska lätt, har fruktansvärd växtvärk i magen blir nästan soff liggandes vissa gånger. Och är sugen på allt man inte borde slänga i sig. Ska bli intressant och se hur det utvecklar sig detta.  

Så alla mina kära läsare hoppas ni håller alla tummar och tår för oss nu, kärlek till er!

Sond avvänjning

Ja, det var ju ett tag sedan det skrevs någon rad här nu, vart mycket de senaste tiden med sond avvänjning, pluggande, ny graviditet etc. 

För att börja där jag avslutade så är sonden fortfarande borta, dom tre första veckorna den var borta låg vi i en gråzon för att få tillbaka den. Han gick ner en del i vikt redan första veckan, gick sedan upp men väldigt lite och läkarna vägde fram och tillbaka om sonden skulle tillbaka eller inte. Vi fick börja att ge honom väldigt små portioner men tillsätta smör, grädde etc, allt för att berika maten och få upp honom i vikt. Vissa dagar ville man bara slå huvudet i väggen och ge upp, trodde ärligt inte att han någonsin skulle börja äta helt själv. Tillslut nådde han målvikten, läkarna nöjda, vi föräldrar mer än nöjda. Han började även dricka ut flaskan som aldrig förr, tog hela målet utan problem och ökade även där mängden helt själv. Han äter fortfarande väldigt lite, men får i sig tillräckliga kcal kontra sin vikt, vissa dagar ligger han även på plus. 

Detta var absolut en hård prövning, efter nästan sju månader av endast sondning var det dags att äta själv, det var stor press på både mig och M, och givetvis Maximilian men vi klarde de. Känns så skönt och slippa den där dumma slangen, dom där jobbiga sprutorna och att utan problem kunna mata honom, eller att han småplockar själv, hur som helst och utan krångel med en massa kontroller av slang innan, utan att behöva ha med sig halva sjukförrådet. 

Fortfarande ligger han -3 på viktkurvan, men det är hans kurva han har alltid legat där. Dett går sakta men säkert, huvudsaken för oss är att han mår bra och det gör han. 

Han har inte riktigt kommit igång med att äta själv, alltså hålla själv i skeden etc. banan, rån och majskrok går bra att äta helt själv (dela med sig till vovven också). Men det är saker som kommer mer och mer, bara till att låta han öva lite grann. 

Nu är det en månad sedan vi vägde honom och då vägde han 6,5 kg så vi hoppas väl på att de visar att han spräckt 7 kg sträcket den 21 på tio månaders kontrollen.