Bearbetning med hjälp av studier och skriva inlämningar

Denna gången va de dags att läsa om traumatiska kriser inom psykologin, vilket fick mig att bearbeta det jag varit med med Maximilian. Skönt men mentalt jobbigt. Här kommer en kort version på mitt arbete. 

Chockfasen kommer vid akut trauma, man kämpar med att förstå vad som hänt. Den kan sitta i en kort stund eller i några veckor. Man kan ha svårt att kontrollera sina känslor, tankar eller sitt beteende. Vissa kan även bli apatiska och passiva medans andra kan bli överaktiva. Man kan tappa tid och rum, gripas av panik och bli hysteriska.

  I detta känner jag igen mig väldigt mycket. För snart fem månader sedan föddes min son sex veckor för tidigt. Bara fem dagar senare fick han en kramp och sluta andas. Som tur var låg vi redan inne på neonatal. Just denna natten kom dom och hämta oss. Både andningen och pulsen var så gott som borta. Första titten jag fick var när dom pumpar hans lilla bröstkorg, sätter på honom syrgasmasken och gör allt för att få igång honom. Jag hamna direkt i chock, fick panik och blev hysterisk. Sprang ut i korridoren och skrek, på nått sätt hamna ja på golvet men minns inte hur. Efter att fått veta att han var stabil gick jag över till apatiskt tillstånd, glömde av tid och rum helt och hållet i flera dagar. Kontrollerade inget, alla känslor bara forsa ut, visste inte alls vad jag gjorde.

Reaktionsfasen kan hålla i sig hur länge som helst, den uppkommer när den värsta chocken har lagt sig och insikterna om vad som hänt kommer ifatt en. Reaktioner som sorg och förtvivlan blandas med funderingar och gråt. Många känslor på en och samma gång. Här påverkas även sömn, aptit och koncentrationen på övriga saker/personer/måsten. Det finns även risk för att utveckla en depression genom den svåra ångesten som uppstår.

  Även här kan jag relatera till många saker. När det värsta hade lagt sig och vi fick veta att han har ett allvarligt hjärtfel tillsammans med ett lindrigare, att vår närmsta tid kommer bestå av livsnödvändigt kontroller och medicinering kom det väldigt många känslor på en och samma gång. Både frustration, förtvivlan och sorg över hela situationen. Vi fick även veta att det behövdes en ganska omfattande hjärtoperation. Kände både ilska, sorg men ändå lättnad över att han lever. Ett tag senare kom även insikten att jag inte bara är mamma utan även vårdare. Nu när operationen närmar sig blir det mer påtagligt och man försöker förstå varför dom måste skära i min lilla son etc, även ifall vetskapen och kunskapen om varför finns där ställs alla dessa frågor. Under dessa snart fem månader kan jag garantera att det  varit svårt att hålla kvar sömnrutiner, aptiten eller koncentrationen över alla andra saker runt omkring. Ett flertal gånger har ångest kommit och gått.

Bearbetningsfasen/reparationsfasen uppstår en tid efter händelsen och vardagen gör sig påmind, smärtan har minskat och går att leva med. Man upptäcker ett liv utanför sina egna fyra väggar och börjar vänja sig vid situationen.

  Till en viss del är jag här nu, men ändå kvar i reaktionsfasen. Jag har vant mig vid sjukhus, kontroller och medicinering. Att det är både bra och dåliga dagar för min son, där med lärt mig ta tillvara på de bra dagarna. Även tanken på den kommande operationen börjar bli mindre smärtsam, men den bitande oron är kvar. Och även ovissheten varje dag, ska han fortsätta vara stabil eller blir han dålig igen.