När vi kom upp till operations avdelningen mötte narkosläkaren upp oss och ställde lite frågor, vi fick mys lite och sen pussa och säga hej då, och så tog hon Maximilian in till förberedelse rummet. Först då bröt jag ihop, kändes jobbigt att behöva lämna honom till människor han inte träffat innan, tänk om han blev lessen och jag inte var där. Gjorde jätte ont i hela kroppen och veta att jag måste lämna ifrån mig honom. Så många tankar hann fara genom huvudet.
Känslan ifrån imorse sitter kvar och det är den jag lever på, att vaka upp med min nyvakna underbara son, som direkt ger oss ett stort leende och vill mysa. Stunden på sjukhuset efter tvätten, när vi bara satt och myste gjorde mig så stark. Maximilian är en krigare och kommer att klara vad som helst. Min älskade prins.
Nu sitter vi hemma hos J och N och väntar på samtal att han är klar, att vi få åka tillbaka och se honom, även ifall vi vet att han kommer att sova fram till imon är längtan så enormt stor efter att få hlla hans lilla underbara hand.
N hade jätte många frågor om vad det är doktorerna ska göra med hennes lilla kusin, och hur förklarar man för en fem åring? Som tur var hade hon med sig ett mjukisdjur, försökte då dra den som ett liknelse. Att om det blir ett hål i den måste man sy på den lapp för att täcka hålet, och att det är exakt de dom gör med Maximilian just nu. Det förstog hon och tyckte inte alls det var läskigt utan var mer facinerad över att dom kan laga henne kusin. Söta unge, får en alltid att le och gör tillvaron lättare.
Har även fått massvis med PM på facebok, sms och mail med fina hälsaningar. Tyvärr varken hinner eller orkar jag svara på alla, men alla hälsningar betyder enormt mycket och värmer, ger oss även massvis med styrka. Några av er har t.o.m lyckas få mig att fälla några tårar, riktigt fina är nu.
En uppdatering kommer senare om hur allt har gått, så fortsätt hålla tummarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar