I veckan kom kallelsen, så nu är det spikat att den 10 november åker vi ner till östra för inskrivning, undersökningar, provtagningar och en massa information. sedan den 12 november är det dags för operationen.
när man läste informations bladet som medföljde och man höll i kallelsen som bekräftade tiden vi redan visste blev det läskigt verkligt. satt och läste högt för marcus och kände flera gånger hur rösten höll på att ge vika och hur gråten ville bryta ut. rädslan och oron kom krypande längs ryggraden. vet att dom är duktiga på de dom gör, att dom kan sin grej, att Maximilian är en kämpe etc.. alla det där har jag med mig i bakhuvudet, men ändå är det fruktansvärt svårt att slappna av. svårt att släppa tankarna på riskerna. svårt att släppa att hans lilla lilla kropp ska öppnas, hans hjärta och lungor ska stannas. oron inför att han ska sövas överhuvudtaget. oron över vad som kommer att hända efter operationen. alla frågor som finns, kommer han att bli helt frisk? eller kommer det alltid att vara någon defekt? kommer han att börja äta själv? kommer han att orka vara aktiv? kommer han fortfarande att behöva mediciner? kommer han att få någon luftvägs infektion? kommer han att återhämta sig fort? kommer han ha jätte ont?
allt är så blandat, luddigt och förvirrande. man har knappt hunnit inse att det är snart han ska genomgå operationen, även ifall vi varit förberedda redan innan han föddes. och nu är det här, det är verkligen runt hörnet nu, inte långt kvar, min son ska sövas, dom ska skära i honom. han kropp ska kopplas upp på en maskin. men samtidigt har jag honom i famnen och han är ju pigg, han är aktiv, han skrattar och stå i. är han verkligen så sjuk? behöver han verkligen göra detta nu, är det verkligen ett måste? men så kommer stunderna som man bli påmind om att han behöver det, utan medicinerna hade han inte orkat allt, utan specialmaten hade han inte gått upp i vikt. utan kontinuerliga kontroller hade våran vardag rasat samman. utan operationen kommer vi aldrig att få en hyfsat normal vardag utan sjukhus, utan mediciner, utan ständig oro inför eventuelle kritiska perioder. så ja det är verkligen nödvändigt, hur oroliga och rädda vi än är så är det ett måste, för Maximilians bästa. för vårat bästa.
jag är övertygad om att Maximilian är en kämpe, att allt kommer gå bra men tankarna snurrar runt. men vi ska ta oss igenom detta precis som vi gjort med allt annat. mottot tillsammans är vi starka är inte bara ett motto utan en stark sanning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar