Mentalt utmattad

Efter denna veckan känner jag verkligen av den mentala påfrestningen av allt. De började i måndags, efter samtalet kardiologen. Plötsligt insåg jag hur mycket jag verkligen vårdar mitt barn, något som varit normalt för mig. Har hela tiden vetat varför jag kollar cirkulationen två gånger per dag, varför jag räknar respen (andetagen) tre gånger per dag, varför jag kollar han temp två gånger per dag mer om de behövs, varför jag kollar igenom händer, fötter och pung två gånger per dag. Bara att efter samtalet insåg jag att jag gör inte bara detta för att vara säker, jag gör det för att jag måste, för att mitt barn är sjukt och behöver den vården. Oavsett om jag orkar eller inte måste jag/vi göra alla dessa saker, men för mig/oss är det vardag, de är så man gör, de är det vi vet. Behöver knappt dubbelkolla medecindoserna längre, kan de i sömnen. 

Sedan har vi samtidigt allt med den kommande operationen, alla tankar, all oro och allt runt omkring den. Samtidigt som jag själv fortfarande har ont i ryggen efter förlossningen och vissa dagar knappt kan ta mig upp ur sängen. Bara de blir en stor frustration över allt som inte funkar. 

När till och med hon på BVC höjer på ögonbrynen över att vi gör allt själva hemma utan hemsjukvård inser man att det kanske är mycket och göra, men skulle göra de flera gånger om, det är värt det. 

Blir bara lite mycket ibland med insikter, stress och en massa runt omkring. Tankar som behöver komma ut. Känslor som behöver komma ut. Är så otroligt glad över alla som står bakom oss och stöttar, lyssnar och bara finns där, kärlek till er <3